I en kappsäck...
Nu har jag äntligen kommit igång i Göteborg. Franskan kommer nog gå galant, dvs. om jag inte kommer in på Europaprogrammet. Det är ju såklart det jag hoppas på, men man ska inte vara säker på sin sak, livet är fullt av besvikelser.
Jag har ännu inte fått något boende i Göteborg, men söker som en tok. Kommer nog lossna för mig också, inom sinom tid. Tills dess lever jag i kappsäck, har först sovit hos Agnes i Göteborg i två nätter, sen åkte jag till Jönköping i fredags, och på måndag åker jag vidare till Borås och bor hos Helén. Det är snällt att jag får bo där, annars hade det varit stor kris.
Jag måste även tillägga att världen är bra liten. När jag kommer till Humanisten, där franskan har sitt bo, vem sitter inte där om Kattigaste katten i stan, Katta! Hon var ju i Nice samtidigt som mig, och så sitter hon där och ska läsa franska. Dock inte i samma klass som mig, men ändå. Det är superroligt ändå. Har ju inte träffat henne på hur länge som helst. En glad överraskning och världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut.
Fast det mörknade lite när jag började tänka på att jag inte har ett eget boende än. Jag undrar mest hur jag ska bära mig åt?! Jag söker och söker, men det är aldrig jag som lyckas hela vägen. Det är sånt som gör mig så irriterad, och det är sånt som även får mig att tappa tålamodet. Men dessvärre måste jag ha tålamodet kvar och försöka fortsätta söka, trots att det inte är så roligt.
Men just nu, i skrivande stund är jag lycklig. Sitter i Henriks kök, väntar på att han ska komma hem, så vi kan äta mat och ha det mysigt. Det är otroligt hur mycket man kan sakna en människa. Jag saknar Henrik hela tiden, med hela mitt hjärta. Jag kommer nog hänga här så fort jag kan, tills jag fått ett eget boende. Det är mycket skönare och jag behöver inte vara i vägen för Helén heller. Man vill ju inte att det ska tära allt för mycket på oss två, hon är trots allt en av mina allra närmaste människor.
Jag saknar folk där hemma också. Man gör det. Började prata med en jävligt skön tjej i fredags på lektionen. Hon hette Mia, var från Kungälv. Helt i min smak, kan nog bli något bra utifall jag fortsätter på franskan.
Jag är hungrig. Väldigt hungrig. Kan inte Henrik komma hem snart? Jag saknar honom...
Tacosen väntar på oss.
Jaja, han kommer nog snart, hoppas jag.
Förresten, jag ska åka till mina drömmars stad i höst, Paris. Till våren vill jag gärna åka till New York eller London, får se vad jag har råd med. Men någon resa blir det. Jag lovar.
Peace out you cool peeps.
Jag har ännu inte fått något boende i Göteborg, men söker som en tok. Kommer nog lossna för mig också, inom sinom tid. Tills dess lever jag i kappsäck, har först sovit hos Agnes i Göteborg i två nätter, sen åkte jag till Jönköping i fredags, och på måndag åker jag vidare till Borås och bor hos Helén. Det är snällt att jag får bo där, annars hade det varit stor kris.
Jag måste även tillägga att världen är bra liten. När jag kommer till Humanisten, där franskan har sitt bo, vem sitter inte där om Kattigaste katten i stan, Katta! Hon var ju i Nice samtidigt som mig, och så sitter hon där och ska läsa franska. Dock inte i samma klass som mig, men ändå. Det är superroligt ändå. Har ju inte träffat henne på hur länge som helst. En glad överraskning och världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut.
Fast det mörknade lite när jag började tänka på att jag inte har ett eget boende än. Jag undrar mest hur jag ska bära mig åt?! Jag söker och söker, men det är aldrig jag som lyckas hela vägen. Det är sånt som gör mig så irriterad, och det är sånt som även får mig att tappa tålamodet. Men dessvärre måste jag ha tålamodet kvar och försöka fortsätta söka, trots att det inte är så roligt.
Men just nu, i skrivande stund är jag lycklig. Sitter i Henriks kök, väntar på att han ska komma hem, så vi kan äta mat och ha det mysigt. Det är otroligt hur mycket man kan sakna en människa. Jag saknar Henrik hela tiden, med hela mitt hjärta. Jag kommer nog hänga här så fort jag kan, tills jag fått ett eget boende. Det är mycket skönare och jag behöver inte vara i vägen för Helén heller. Man vill ju inte att det ska tära allt för mycket på oss två, hon är trots allt en av mina allra närmaste människor.
Jag saknar folk där hemma också. Man gör det. Började prata med en jävligt skön tjej i fredags på lektionen. Hon hette Mia, var från Kungälv. Helt i min smak, kan nog bli något bra utifall jag fortsätter på franskan.
Jag är hungrig. Väldigt hungrig. Kan inte Henrik komma hem snart? Jag saknar honom...
Tacosen väntar på oss.
Jaja, han kommer nog snart, hoppas jag.
Förresten, jag ska åka till mina drömmars stad i höst, Paris. Till våren vill jag gärna åka till New York eller London, får se vad jag har råd med. Men någon resa blir det. Jag lovar.
Peace out you cool peeps.
Kommentarer
Trackback
