Idas

Hur kan du gå vidare när du djupt inom dig själv har känslor så starka att du assosierar allt till den personen? Djupt i ditt hjärta finns de känslor som du, för så längesen, gömde undan och försökte glömma. Men minsta rörelse, minsta tecken på liv från personen, gör att dessa känslor grävs fram och sätts i spel igen. Mot din egen vilja.

Du utsätts för prövningar varje dag och låter dig inte rubbas. Utåt sett är du stark, glad och pigg på nya personer. Inom dig skriker du och tankarna för dig hela tiden tillbaka till densamme.
Du inser snart att det är förgäves, att allt det du kämpat för aldrig kommer att ske. En ensam vandring mot slutet. För en minut hoppades du på att det skulle bli ni två, att ensamhetens dystra tillvaro skulle tas ifrån dig.

Där, på vägen som leder bort, går personen och skrattar tillsammans med alla andra. Du står kvar, för liten för att synas och för ensam för att säga något. Du sträcker ut din hand för att försöka få dem att se, men ingen vänder sig om. Du försöker springa men kommer ingenvart. Du är ensam kvar. En gåta så omöjlig att lösa. För många har gett upp. Hur länge dröjer det för dig?


How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand there is no going back.
There are some things that time can not mend, some hurts that go too deep... that have taken hold.