Shoreline.
Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans. Jag känner mig så förvirrad. Det spelar egentligen ingen roll över vad, för det är så mycket i mitt liv just nu som inte ger någon som helst mening och jag vet inte varför jag öser ur mig all skit här. Ni som läser den här bloggen, om någon över huvudtaget gör det, ska inte behöva fundera över om jag är deprimerad eller ledsen över någonting.
Faktum är att jag känner mig rätt hopplös för tillfället. Jag känner mig totalt tom, vet inte vem eller när eller var eller hur. Jag vet inte hur jag ska prata med någon om alla känslor som far runt inom mig. Jag vet ingenting just nu. Fan, det här är ingen rolig kvällsunderhållning, det här är något jag borde hålla för mig själv, men jag är så jävla trött på att hela tiden anpassa mig efter andra, att hela tiden stå tillbaka, att vara den som är snäll och ställer upp, att vara den som alltid finns där men som aldrig får någonting igen... Jag är så trött på att vara där jag är nu, jag känner mig så jävla misslyckad. Jag vet att ni kommer säga att det är det sista jag är, och att jag har så mycket som komma skall, men det räcker inte. Det räcker inte för mig..
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra för att förändra min situation. Det finns nog ingenting att göra egentligen. Bara vänta ut tiden och se vad som händer. Göra det bästa av situationen som är, och försöka leva så gott jag kan. För när jag lämnar det här stället, kommer jag göra det med lätta steg. Det finns ingenting kvar för mig här, jag behöver börja ett nytt liv, lämna många av mina minnen kvar här i mitt gamla barnrum.
Det är lustigt, när jag ser tillbaka på mitt liv, får jag en lycklig känsla, även fast de senaste åren har varit kantade av så mycket sorg, så mycket olustiga känslor. Känslor jag hoppas aldrig mer behöva uppleva. Känslor som fått mig att gråta, känslor som fått mig att bli osäker på mig själv, känslor som fått mig att inte kunna lita på människor. Det tar tid att få tillbaka en bra självkänsla, en sådan där bra känsla som man har om sig själv. Jag vet inte hur jag står i den frågan, jag vet inte hur jag känner om mig själv. Jag vet inte ens om jag duger...
Fan. Saker och ting förändras, och de förändras snabbt. Jag vet att ni som läser detta säger till er själva att jag bara ska rycka upp mig och att det är en ny dag imorgon, men ni behöver inte vakna med samma känsla varje dag. Känslan av att sträva efter att bli så bra som möjligt, men många gånger inte räcka till.. Känslan av att misslyckas ännu en gång...
Stuff just seems to catch up with you, wether you want it or not. In many cases, you just keep pushing them away, 'cause you don't want to face yet another failure...
Faktum är att jag känner mig rätt hopplös för tillfället. Jag känner mig totalt tom, vet inte vem eller när eller var eller hur. Jag vet inte hur jag ska prata med någon om alla känslor som far runt inom mig. Jag vet ingenting just nu. Fan, det här är ingen rolig kvällsunderhållning, det här är något jag borde hålla för mig själv, men jag är så jävla trött på att hela tiden anpassa mig efter andra, att hela tiden stå tillbaka, att vara den som är snäll och ställer upp, att vara den som alltid finns där men som aldrig får någonting igen... Jag är så trött på att vara där jag är nu, jag känner mig så jävla misslyckad. Jag vet att ni kommer säga att det är det sista jag är, och att jag har så mycket som komma skall, men det räcker inte. Det räcker inte för mig..
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra för att förändra min situation. Det finns nog ingenting att göra egentligen. Bara vänta ut tiden och se vad som händer. Göra det bästa av situationen som är, och försöka leva så gott jag kan. För när jag lämnar det här stället, kommer jag göra det med lätta steg. Det finns ingenting kvar för mig här, jag behöver börja ett nytt liv, lämna många av mina minnen kvar här i mitt gamla barnrum.
Det är lustigt, när jag ser tillbaka på mitt liv, får jag en lycklig känsla, även fast de senaste åren har varit kantade av så mycket sorg, så mycket olustiga känslor. Känslor jag hoppas aldrig mer behöva uppleva. Känslor som fått mig att gråta, känslor som fått mig att bli osäker på mig själv, känslor som fått mig att inte kunna lita på människor. Det tar tid att få tillbaka en bra självkänsla, en sådan där bra känsla som man har om sig själv. Jag vet inte hur jag står i den frågan, jag vet inte hur jag känner om mig själv. Jag vet inte ens om jag duger...
Fan. Saker och ting förändras, och de förändras snabbt. Jag vet att ni som läser detta säger till er själva att jag bara ska rycka upp mig och att det är en ny dag imorgon, men ni behöver inte vakna med samma känsla varje dag. Känslan av att sträva efter att bli så bra som möjligt, men många gånger inte räcka till.. Känslan av att misslyckas ännu en gång...
Stuff just seems to catch up with you, wether you want it or not. In many cases, you just keep pushing them away, 'cause you don't want to face yet another failure...
Kommentarer
Trackback
