Subterranean homesick blues.
Det var längesen jag skrev något. Det här med bloggande gick mig lite på nerverna. Särskilt eftersom jag fick för mig att ingen människa läste det jag skrev. Nu verkar det vara så att folk faktiskt läser min blogg, och verkar tycka att jag skriver relativt bra, så jag får väl fortsätta.
Jag kan inte säga att något speciellt har hänt i mitt liv. Det gör inte det när man sitter inburad på sitt gamla flickrum i Kolsva hela dagarna. Jag längtar bort, långt bort från denna ödesdigra lilla by. Jag längtar bort från människorna och ensamheten man känner. Jag längtar efter ett nytt liv. Ett liv som är innehållsrikt och livfullt. Jag får nämligen lite krupp av att bo här. Men snart är sommaren här, jag är snart klar med mina studier på Komvux/Kompetenscenter och då får jag göra vad jag vill för sommaren, utan att känna ett ständigt påpekande från mor min att jag inte studerar tillräckligt mycket eller att jag ju faktiskt hade kunnat vara klar vid det här laget.
Jag sitter med det sista kapitlet i matte C och försöker bena ut talföljder och summor. Det verkade kul, men det är inte så enkelt för en tjej som sen årskurs 1 valde bort matten för mer intellektuella ämnen som engelska, svenska och samhällskunskap. Men, för att på senare år ångra sig bittert och inse att det hon hade intalat sig om svårheten i matematiken, faktiskt bara var inbillning och att hon faktiskt inte var så trög som hon kanske anser sig vara. Även om vissa ibland påpekar att matematik inte är min gren. Jag valde bort matte för att det var till för "nerds and squares" som jag då tyckte, men som jag nu insett att jag själv kanske vill vara. Eller att alla kanske på något plan är en nerd eller square. Vare sig de vill det eller inte...
Svenskan har varit jobbigare än jag trodde från början. På min lärare lät det som att jag skulle kunna klara det här galant då jag kom med 40 hp i litteraturvetenskap. Men uppgifterna han har tilldelat mig har inte känts som de bästa och på något plan har han varit väldigt vag med vad jag faktiskt ska göra. Känner mig lite förvirrad då jag nu försöker skriva tre bokrecensioner på en och samma gång, samtidigt som jag pluggar på tre olika prov. Proven kommer nog inte bli några problem, men att läsa tre böcker som jag inte hyser något intresse för att läsa, så blir det svårt att skriva en bra och objektiv recension. Jag orkar inte vara den som hela tiden är till lags.
Jag kollar mycket på Nyheterna nu för tiden. Det gör mig mest irriterad på omvärlden. Irriterad på människor som sitter på sina feta arslen och inte lyfter ett finger för att hjälpa människor i nöd. Det finns dem som vänder på varenda krona för att få det att gå runt, och samtidigt är det dem som skänker pengar till välgörenhet. Titta på situationen i Burma. Även om hjälpen är svår att få fram i ett land med militärregim, men när de väl kommer till insikt med vad som händer med landets befolkning, kommer hjälpen finnas där, och du kan bidra till att fler människor får tak över huvudet och mat för dagen. Det samma gäller Kina. Vad skulle du känna om det var hos dig jordbävningen ägde rum? Skulle inte du önska att världens alla länder gick samman och försökte underlätta situationen för dig, då du mist kanske allt du äger. Det gör mig så arg när människor säger att de inte bryr sig, eller att de bara känner att det inte är värt det, för de tror inte på det.
Ni får ursäkta den ilska som löper genom hela det här inlägget, men det är så jag känner för tillfället. Är inte en blogg till för att uttrycka känslor och sådant?! Min är det i alla fall, och om det inte passar att läsa inlägg som brinner av ilska eller kärlek för något, så gå och läs en annan blogg. Jag har inte tvingat hit dig!
Nu måste jag återgå till Strindberg, och hans dårskap till sinne som kanske fått mig att ändå känna en viss förståelse gentemot honom.
Jag undrar om blåsten påverkas av mitt kokande sinne?! Jag uppskattar inte vädret.
/ Ida
You don't need a weatherman to know which way the wind blows - Bob Dylan
Jag kan inte säga att något speciellt har hänt i mitt liv. Det gör inte det när man sitter inburad på sitt gamla flickrum i Kolsva hela dagarna. Jag längtar bort, långt bort från denna ödesdigra lilla by. Jag längtar bort från människorna och ensamheten man känner. Jag längtar efter ett nytt liv. Ett liv som är innehållsrikt och livfullt. Jag får nämligen lite krupp av att bo här. Men snart är sommaren här, jag är snart klar med mina studier på Komvux/Kompetenscenter och då får jag göra vad jag vill för sommaren, utan att känna ett ständigt påpekande från mor min att jag inte studerar tillräckligt mycket eller att jag ju faktiskt hade kunnat vara klar vid det här laget.
Jag sitter med det sista kapitlet i matte C och försöker bena ut talföljder och summor. Det verkade kul, men det är inte så enkelt för en tjej som sen årskurs 1 valde bort matten för mer intellektuella ämnen som engelska, svenska och samhällskunskap. Men, för att på senare år ångra sig bittert och inse att det hon hade intalat sig om svårheten i matematiken, faktiskt bara var inbillning och att hon faktiskt inte var så trög som hon kanske anser sig vara. Även om vissa ibland påpekar att matematik inte är min gren. Jag valde bort matte för att det var till för "nerds and squares" som jag då tyckte, men som jag nu insett att jag själv kanske vill vara. Eller att alla kanske på något plan är en nerd eller square. Vare sig de vill det eller inte...
Svenskan har varit jobbigare än jag trodde från början. På min lärare lät det som att jag skulle kunna klara det här galant då jag kom med 40 hp i litteraturvetenskap. Men uppgifterna han har tilldelat mig har inte känts som de bästa och på något plan har han varit väldigt vag med vad jag faktiskt ska göra. Känner mig lite förvirrad då jag nu försöker skriva tre bokrecensioner på en och samma gång, samtidigt som jag pluggar på tre olika prov. Proven kommer nog inte bli några problem, men att läsa tre böcker som jag inte hyser något intresse för att läsa, så blir det svårt att skriva en bra och objektiv recension. Jag orkar inte vara den som hela tiden är till lags.
Jag kollar mycket på Nyheterna nu för tiden. Det gör mig mest irriterad på omvärlden. Irriterad på människor som sitter på sina feta arslen och inte lyfter ett finger för att hjälpa människor i nöd. Det finns dem som vänder på varenda krona för att få det att gå runt, och samtidigt är det dem som skänker pengar till välgörenhet. Titta på situationen i Burma. Även om hjälpen är svår att få fram i ett land med militärregim, men när de väl kommer till insikt med vad som händer med landets befolkning, kommer hjälpen finnas där, och du kan bidra till att fler människor får tak över huvudet och mat för dagen. Det samma gäller Kina. Vad skulle du känna om det var hos dig jordbävningen ägde rum? Skulle inte du önska att världens alla länder gick samman och försökte underlätta situationen för dig, då du mist kanske allt du äger. Det gör mig så arg när människor säger att de inte bryr sig, eller att de bara känner att det inte är värt det, för de tror inte på det.
Ni får ursäkta den ilska som löper genom hela det här inlägget, men det är så jag känner för tillfället. Är inte en blogg till för att uttrycka känslor och sådant?! Min är det i alla fall, och om det inte passar att läsa inlägg som brinner av ilska eller kärlek för något, så gå och läs en annan blogg. Jag har inte tvingat hit dig!
Nu måste jag återgå till Strindberg, och hans dårskap till sinne som kanske fått mig att ändå känna en viss förståelse gentemot honom.
Jag undrar om blåsten påverkas av mitt kokande sinne?! Jag uppskattar inte vädret.
/ Ida
You don't need a weatherman to know which way the wind blows - Bob Dylan
Kommentarer
Trackback
