My song.
I am a rock
I am an island
And the rock feels no pain
And an island never cries
Det kanske stämmer. Att man ibland måste sätta på sig stenfasaden för att inte känna smärtan, eller vara en ö. Därför då faller inte tårarna.. Every man is an island... Det är så det heter, och det är kanske så det ska vara. Man är sin egen ö, och ingenting utanför kan komma åt dig.
Men varför är man då så mottaglig för smärta? Varför är man så mottaglig för känslor av alla dess slag?
Kärlek, sorg, lycka. Varför, när man egentligen bör känna sig väldigt glad, känner man sig så ledsen inombords? Man sätter upp en fasad inför dem man träffar och pratar med, men inombords skriker man av sorg och egentligen vill man bara lägga sig ner på marken och gråta. Låta tårarna strömma nerför kinderna.
Få någon som förstår, någon som kramar en hårt och säger att det ska bli bra. Men vad händer med den som är ensam? Den som inte har någon som sitter och vaggar en sakta tills allt är bra och man somnar i dens famn? Vad händer med den som inte har någon att vända sig till?
Hittade förresten ett till gammalt inlägg. Det är lite skrämmande att det faktiskt är jag som skrivit det... men det har ju hänt, så varför inte dela med sig...
"Dig? Du? Vad gör man inte för att du ska le, att se tänderna skina vita i solens strålar. Det vackraste leendet som världens skådat, en bländande tandrad som snart ska krossas som glasflaskan mot stenen i parken. Ett ögonblick av tystnad, jag hör en nål falla mot marken. Blodet stänker på din vita skjorta, en sekund av lycka som på ett ögonblick byts ut mot sorg. För en minut är jag stilla, och allt runt omkring mig snurrar runt. Jag vänder mig om och tårarna forsar nerför min kind. Ensamhet, ingen där att trösta mig. Jag springer tills benen inte bär mig längre. Jag faller ihop på marken, skriker ut min sorg och smärta. Ingen märker någonting. För en stund sedan var jag lycklig... nu är jag tom.
Vad gör mig till den jag är nu?
Jag fick höra att jag förtjänar den underbaraste. Är det du som ska föreställa den personen?"
C'est la folie d'amour, qui ne m'aime pas. Qui n'a pas besoin de moi...
Ja, jag klarade visst tentan och essän - ikväll blir det fika och bio med mina snäckor!
/Ida
I am an island
And the rock feels no pain
And an island never cries
Det kanske stämmer. Att man ibland måste sätta på sig stenfasaden för att inte känna smärtan, eller vara en ö. Därför då faller inte tårarna.. Every man is an island... Det är så det heter, och det är kanske så det ska vara. Man är sin egen ö, och ingenting utanför kan komma åt dig.
Men varför är man då så mottaglig för smärta? Varför är man så mottaglig för känslor av alla dess slag?
Kärlek, sorg, lycka. Varför, när man egentligen bör känna sig väldigt glad, känner man sig så ledsen inombords? Man sätter upp en fasad inför dem man träffar och pratar med, men inombords skriker man av sorg och egentligen vill man bara lägga sig ner på marken och gråta. Låta tårarna strömma nerför kinderna.
Få någon som förstår, någon som kramar en hårt och säger att det ska bli bra. Men vad händer med den som är ensam? Den som inte har någon som sitter och vaggar en sakta tills allt är bra och man somnar i dens famn? Vad händer med den som inte har någon att vända sig till?
Hittade förresten ett till gammalt inlägg. Det är lite skrämmande att det faktiskt är jag som skrivit det... men det har ju hänt, så varför inte dela med sig...
"Dig? Du? Vad gör man inte för att du ska le, att se tänderna skina vita i solens strålar. Det vackraste leendet som världens skådat, en bländande tandrad som snart ska krossas som glasflaskan mot stenen i parken. Ett ögonblick av tystnad, jag hör en nål falla mot marken. Blodet stänker på din vita skjorta, en sekund av lycka som på ett ögonblick byts ut mot sorg. För en minut är jag stilla, och allt runt omkring mig snurrar runt. Jag vänder mig om och tårarna forsar nerför min kind. Ensamhet, ingen där att trösta mig. Jag springer tills benen inte bär mig längre. Jag faller ihop på marken, skriker ut min sorg och smärta. Ingen märker någonting. För en stund sedan var jag lycklig... nu är jag tom.
Vad gör mig till den jag är nu?
Jag fick höra att jag förtjänar den underbaraste. Är det du som ska föreställa den personen?"
C'est la folie d'amour, qui ne m'aime pas. Qui n'a pas besoin de moi...
Ja, jag klarade visst tentan och essän - ikväll blir det fika och bio med mina snäckor!
/Ida
Kommentarer
Trackback
