Idas

Jag kan nog inte säga att jag har vart mer stolt över mig själv eller mamma någon gång tidigare! Gud så skönt det var när man såg målet i Mora, när man hörde pipet vid målgränsen. Jag var så jävla slut sista två km, så jag var beredd att ge upp, men någonting inom mig sa: "Kom Igen Ida, du klarar det här! Kämpa sista biten!" Gissa vad jag gjorde? Jag tog i som jag aldrig tagit i förr. Klassisk stil! Men nu är vi klara, Tjejklassikern är gjord och jag gör gärna om det! Jag och mamma har haft riktigt roligt hela vägen och jag måste säga att det har gjort mig gott att ha någonting att se fram emot. Nästa gång ska jag pricka tiderna som skyttar prickar de svarta gubbarna! Det här kan verkligen rekommenderas!
En sak avprickad på meritlistan!

Nu sitter jag här igen, i Linköping. Rätt stel i kroppen, plus att jag suttit i en bil i två timmar. Det var inte så att man kände sig som gummimannen när man klev ur bilen, snarare som en stel 90-åring. Jag väntade mig nästan att rullatorn skulle rulla fram!

Jag är trött, men framför allt är jag så nöjd med mig själv! Nu blir det till att plugga så sidorna börjar brinna, för på tisdag är det tenta och med viss framgång kanske det ska gå vägen det också. Högst otroligt som jag känner nu, men hoppet finns där!
Jag ska ta det lugnt, gå igenom alla frågor långsamt och noggrant, så kanske jag kan skrapa ihop tillräckligt med poäng. Annars vankas det hårt dubbelplugg fram till 20 mars!

Nej, dags att plocka fram böckerna! Bilder från Tjejvasan kommer till helgen!

På återseende!

/Ida